ShaMaN WomAn is the Oldest Spiritual Practicer in the WORLD

Du kan kontakta Freja Enjoy Hjälmbåge för information om : Shamansk Healing, Shamansk Trumresa, Shamansk Rådgivning/Coaching.
 

WomAn ShAmAn are the Oldest Spiritual Guides on Mother Earth WomAn ShAmAn are the Oldest Spiritual Guides on Mother Earth

"No man can become a real shaman, without having a female shaman by his side." If you do not mind me, it was Black Elk that coined the words. These words mean that a female shaman is more powerful than a male shaman. The reason is that a woman is a soul in a woman's body, a physical body that is built to create new life, a physical body that holds the whole sacred secret of how life becomes, and is transformed into this earth's manifestation. Only by knowing that she is a multi-dimensional creature, she can become a shaman, as a woman, and this through an initiation process. All women have the "seed" to work with transformation, only a few have endurance, courage, awareness, knowledge, experience, to becoming shamans, plus the real shamans are called to their task, in different ways, which are associated with various extraordinary experiences and meetings with divine signs, which can not be translated in written language. But no one can just say they are a shaman, or you can not just say you're a shaman, you do not educate yourself to become a shaman, it's not enough for you to be a student at/with, a shaman; it takes longer to become a shaman than any other work and you are chosen of "divine spirits" in different ways. I tell about this in my degree project, where I had the privilege of contacting African shaman women through so-called "over sound" and "hexagonal scale", in the early 1990s.

by Freja Enjoy Hjälmbåge | WolfEye Dances with Dolphins

© Freja Enjoy 2018
 

Feministisk shamanism
Den amerikanska antropologen Barbara Tedlock har tidigare gjort sig känd som en seriös shamanforskare och tillsammans med sin man Dennis har hon bland annat gett ut den utmärkta samlingen Teachings from the American Earth – Indian Religion and Philisophy. I sin senaste bok The Woman in the Shaman’s Body – Reclaiming the Feminine in Religion and Medicine (Bantam 2005) träder hon också fram som initierad och praktiserande shaman.
Barbara Tedlock har indianskt påbrå. Hennes mormor var ojibwe, bosatt i Kanada och verksam som botare. Även om mormodern anges som en av Barbaras stora inspiratörer har hon fått sin huvudsakliga shamanska träning långt senare bland maya i Guatemala där hon och Dennis antogs som elever av ett shamanskt äkta par. Dessutom har hon under de senaste åren fått en hel del kunskap av den mongoliska shamankan Bayar Odun.
The Woman in the Shaman’s Body har all chans i världen att bli en shamansk klassiker och den kan fungera som en god teoretisk och praktisk hjälp inte bara för kvinnor utan också för män som söker sig fram längs shamanens väg. Förutom att ge en allmän bild av vad shamanism är och vad shamaner gör är denna bok en feministisk rak vänster in i den mansdominerade shamanforskningens fläsk. Smockan riktas primärt mot Mircea Eliade och hans manschauvinistiska tolkning av shamanismen i Shamanism – Archaic Techniques of Ecstacy som haft ett enormt stort inflytande inom den akademiska världen (och även inom alternativkretsar som arbetar med shamanism). Även professor emeritus Åke Hultkrantz får sig en, uppenbarligen välförtjänt, släng av den feministiska sleven.
Vad Barbara Tedlock säger är i korthet följande:
Kvinnor har alltid spelat och spelar fortfarande en ledande roll i de flesta shamanska traditioner.
Paleolitiska arkeologiska fynd, till exempel från Tjeckien, visar att det fanns kvinnliga shamaner redan under äldre stenålder.
Paleolitiska grottmålningar innehåller bilder också av kvinnor i shamanska sammanhang.
Manliga forskare, som tidigare helt dominerat scenen, har bortsett från dessa bilder och fynd eller tolkat dem på ett felaktigt sätt.
I historiska källor, det vill säga uppteckningar från antropologer och andra vetenskapsmän, finns mängder av belägg för förekomsten av kraftfulla kvinnliga shamaner runt om i världen.
Majoriteten av forskare har vantolkat dessa observationer och reducerat kvinnorna till fruar eller assistenter till de manliga shamanerna.
Kvinnor har större förmåga än män att uppleva extas bland annat på grund av att de har fler neuroner i hjärnan än vad män har och på grund av större samverkan mellan hjärnhalvorna.
Kvinnors förmåga till multipla orgasmer och förändrat medvetandetillstånd i samband med orgasm gör att kvinnor har extraordinära förmågor inom shamanismen.
Genom menstruerande och barnafödande deltar kvinnor både kroppsligt och andligt i universums kreativa energiflöde på ett annat sätt än män.
Menstruationen anses i shamanska kulturer inte som oren utan som full av kraft, magisk och farlig. ”En menstruerande kvinna kan vara tabu, men hon är inte oren.” Även kvinnor i menstruerande ålder arbetar som shamaner.
Det finns ett klart samband mellan funktionen som barnmorska och shamanism, ursprungligen var barnmorskorna också shamaner.
På den manliga shamanska vägen nås kunskapen via död och återfödelse. Sjukdomar behandlas aggressivt genom att dödas eller drivas ut, patienten är passiv.
På den kvinnliga shamanska vägen nås kunskapen via födelse och att ge liv och sjukdomar behandlas mjukt genom att återupprätta balans, patienten är delaktig.
Genderbyte är vanligt i shamanska traditioner och de kraftfullaste shamanerna är de som arbetar med både manliga och kvinnliga energier.
I dag pågår en shamansk revitalisering i de kulturer som tidigare haft shamanska traditioner men varit utsatta för hårt förtryck, framför allt gäller detta i före detta sovjetrepubliker.
I de samhällen där shamanismen dött ut pågår en shamansk rekonstruktion, försök att återskapa shamanska traditioner utifrån historiska källor och shamanska forskningsmetoder, framför allt i Västeuropa.
Det mest spännande i Barbara Tedlocks bok är kritiken av den manliga shamanforskningen och hennes genderanalys av shamanismen. Där hade hon kunnat vara betydligt längre och mer djuplodande tycker jag. Vad gäller resonemangen om skillnaderna mellan manlig och kvinnlig shamanism ligger något i vad hon säger men jag anser att hon gör för grova generaliseringar. Shamanismen är en dynamisk tradition med stora lokala och individuella skillnader. Och det finns ju mängder av manliga shamaner som primärt arbetar med att återskapa harmoni och balans och dessutom beskriver sig som mjuka människor, utan att för den skull ägna sig åt genderbyte.
Avsnitten om drömmande och droger innehåller mest shamanskt allmängods och har egentligen ingen betydelse för Tedlocks huvudteser. Jag noterar också att hon i avsnittet om drömmande inte med ett enda ord nämner Carlos Castaneda, som uppenbarligen har en akademisk peststämpel på sig som inte ens Tedlock vågar bryta mot. Vad gäller samer har hon dessutom helt fel när hon skriver att deras användning av flugsvamp var vanlig och utbredd. Den samiska traditionen säger ju tvärtom att de shamaner som använde flugsvamp var svaga shamaner. Trumman räckte och de som var riktigt kraftfulla behövde inte ens använda trumma.
I två avsnitt i boken skildrar Tedlock shamanseanser som hon deltagit i, en i Guatemala och en i Mongoliet. De är mycket trovärdiga och starka skildringar av hur shamanism går till i praktiken. Seansen i Guatemala får nästan nackhåren att resa sig på läsaren och berättelsen får till och med sägas överträffa Åke Hultkrantz fantastiska beskrivning av en skakande-tältet-ceremoni hos shoshoner.
Till sist skulle jag vilja framför ett par kritiska synpunkter. Den ena gäller Barbara Tedlocks beskrivning av den shamanska rekonstruktionen i Europa. I denna rörelse buntar hon ihop allt möjligt från officiella druidsällskap och Moder Jord-dyrkare till moderna völvor, sejdmän och runmagiker. Jag skulle vilja säga att det mesta i denna andliga brygd inte har något alls att göra med shamanism. Det som har att göra med shamanism beskrivs dessutom utifrån amerikansk litteratur, som inte har riktig kläm på vare sig runmagi eller sejd. Någon i våra trakter borde onekligen skriva en bok på engelska om nordisk shamanism!
Min andra invändning är att Tedlock inskränker shamanismen genom att nästan uteslutande se den som en läkekonst. Shamaner är ju så mycket mer, som vädermakare, kulturella ledare, konstnärer, clowner och ceremoniledare.
Min tredje invändning är att Tedlock inte sätter in shamanismen i ett socialt sammanhang. Vad beror den revitalisering och rekonstruktion av shamanismen som pågår idag på? Här finns många spännande och intressanta samband med urfolkens kulturella och politiska uppvaknande och deras kamp för att bevara och skydda sina rättigheter och sina landområden. Och här finns spännande samband med den så kallade globaliseringen. Att statskapitalismen i Sovjetunionen föll samman var onekligen en mycket gynnsam faktor för många shamanska traditioner. Möjligheterna att via internet och med andra snabba medel sprida information och kunskap gynnar också de shamanska traditionerna. Samtidigt finns inslag i globaliseringen som utgör allvarliga hot mot de urkulturer där shamanismen lever. Det kan röra sig om uran- och kolbrytning, ökat tryck på vattentillgångar, utsläpp av växthusgaser och klimatförändringar. Man borde egentligen inte kunna skriva en bok som bland annat handlar om shamanismens revitalisering och rekonstruktion utan att ha en global politisk och social agenda.

Från: http://www.norrshaman.net/Tedlock.htm

 

Völvan, den kvinnliga shamanen
En av de minst kända aspekterna av vikingatidens religion är völvans – den kvinnliga schamanens – roll. Vi känner till henne både från skriftliga källor och från fynd av völvestavar. Här är ett utdrag ur Dick Harrisons och Kristina Svenssons bok Vikingaliv:
Det gick inte att se henne i mörkret, men på stegen i snön hörde han att någon närmade sig
Trots att Torborg var både väntad och välkommen fruktade han att gå henne till mötes. Hon som kom vandrande i kvällen var en völva, en spåkvinna, mycket kunnig i trolldom. Hon kunde locka in fisken i nätet lika lätt som hon skilde unga älskande åt. Storm och sol lydde hennes önskan och Torborgs blick hade sedan länge haft kraften att se kommande tider. Lycka och fördärv – allt låg i hennes händer.
 
Mannen stannade upp och väntade
Han drog manteln tätare kring kroppen. Den råa kylan stack i näsborrarna medan han slog sina blöta getskinnsstövlar mot varandra. Det senaste året hade varit olycksdigert för den lilla kolonin på Grönland. Gudrid, Torbjörn, Halldis och de andra på gården Herjolfsnäs hade sett jägarna återvända utan byte. Människorna svalt, fodret räckte inte till djuren. Dessutom hade en farsot spritt sig från gård till gård. Nu skulle hon komma med besked om vad som var att vänta. Kanske kunde hon vända verkligheten till något bättre? Torborgs kraft låg i blodet. Det sades att hon var den enda kvarlevande av tio systrar som alla varit spåkvinnor.
 
När Torborg äntligen dök upp i den frostiga kvällen gick de till Torkels gård, där folket ivrigt väntade
Völvan klev över tröskeln och kände doften av varm getmjölk. Från det sotiga taket hängde en gryta med puttrande hjärtan från djur som levt på gården. Torborg fick sitta på en kudde som stoppats med hönsfjädrar. En tallrik bars fram och hon började villigt att äta. Torborg var van att gästa gillen och spå om skörden och folks öden. Överallt krusade man för henne. Folk visste att framtiden låg i hennes händer. Många gånger hade hon belönats med ringar och dyrbara kläder för sina spådomar; det kunde hon säkert se fram emot även på Herjolfsnäs. Men när maten var uppäten ville Torborg inte avslöja något. Först skulle hon sova.
 
Besvikna betraktade gårdsfolket hur hon reste sig från sätet
Torborg hade en blå mantel på sig, täckt av stenar, som hölls samman med band. Halsbandet var av glaspärlor och håret doldes under en hätta gjord av lammskinn, som fodrats med vitt kattskinn. Vantarna var fodrade med samma material, men skorna var av kalvskinn med pälsen vänd utåt. Skoremmarna avslutades med stora tennknappar. Kring midjan hängde ett fnöskebälte, på vilken hon hade fäst en stor skinnpåse med trolldomssaker. Men allas blickar drogs mot den stav hon höll i handen. Ordet völva kommer av det fornnordiska ordet völr, som betyder just stav. Torborg var en Stavbärerska. Med hjälp av staven utövade hon sejd, den rit som försatte henne i trans och lät henne träda in i andevärlden.
 
Morgonen därpå var tiden inne
En upphöjd sejdhäll gjordes i ordning. För att kunna sejda behövde Torborg hjälp av en sång, den så kallade vårdlocken – vård är liktydigt med själ eller ande. Det var en sådan hon ämnade locka fram. Men vilken ande skulle frammanas? Torborgs egen eller någon annans? Kanske frigjorde sig själen från Torborg och lämnade hennes kropp försänkt i dvala, varefter den kunde hitta hem med hjälp av sången.
 
Tyvärr var det ont om kvinnor på gården som förmådde sjunga det önskade
Den enda som kunde var Gudrid Torbjörnsdotter, som lärt sig vårdlocken av sin fostermor Halldis på Island. Men eftersom Gudrid var kristen ville hon ogärna sjunga. Först när Torkel övertygat henne kunde kvinnorna ställa sig i ring kring völvan. Och aldrig förr hade sången sjungits så vackert! Med den klara röstens hjälp tog Torborg kontakt med makterna.
När hon återvände kunde hon lugna folket på Herjolfsnäs med att allt skulle bli bättre till våren.
 
Dick Harrison, författare och professor i Historia vid Lunds Universitet

Från: http://www.vikingaliv.se/historia/volvan-den-kvinnliga-shamanen/

 

Denna artikel publicerades ursprungligen i femte Månväven
Sejd
av Naud Vanarot
Sejden är kärnan i den nordiska shamanismen, den är forntida och har sitt ursprung hos vana-ätten, våra urgamla fruktbarhetsgudomligheter. I Ynglingasagan står det:

“Freja var Njords dotter. Hon var blotets gudinna. Hon var den första som lärde asarna att sejda. Sejd var vanlig bland vanerna.”
Sejdens blomstringstid var alltså före och i anslutning till att asatron fick fäste i norden. Det vi kan hitta i skriftliga källor om sejd är från ca 800 - 1200-talet, nedtecknat åtminstone ett par tusen år efter sejdens blomstringstid, dessutom i anslutning till att kristendomen började spridas här, vilket naturligtvis också påverkar hur sejd framställs i dessa, jämfört med sejden, moderna skrifter.
Om vi jämför med nu levande shamanska kulturer kan vi anta att sejd var en vanligt förekommande ceremoni, där völvan (fornnordisk beteckning på kvinnlig shaman som sejdar) reste in i ödesväven, skådade i det fördolda och med makternas bistånd formade den.
I mitten av sjuttiotalet började en liten grupp i Stockholm utforska sejd som shamansk ceremoni och under åttiotalet utvecklades den moderna sejden så som den utövas idag. I sin doktorsavhandling Shamanic Performances on the Urban Scene beskriver Galina Lindquist den processen:
“... the sources of material and inspiration for the creative people were the works of social science: anthropology, folklore studies, comparative religion, archeology, history. The knowledge these scientific disciplines have accumulated was reappropriated to construct entirely new practices, which were initially disembedded.”

I Nordisk Hedendom skriver forskaren Folke Ström:
"Sejdmagin är en långt mer komplicerad magisk akt än den rena tankemagin. Dess psykologiska förutsättningar är emellertid desamma: sejdmagin grundar sig på föreställningen om själens fjärrverkande förmåga, dess potentiella möjlighet att frigöra sig från kroppen och i materialiserad gestalt sätta den agerandes uppsåt och vilja i verket.
För sejdens bedrivande erfordrades en icke obetydlig magisk apparat. Den förutsatte vidare en utvecklad teknik, grundad på rent professionell färdighet och erfarenhet. Den utövades följaktligen av i konsten väl förfarna och utbildade personer, män eller kvinnor. Mest omtalas kvinnor som utövare av sejdens konst..."
Sejdstaven
Det är egentligen inte så många föremål jag har när jag är völva i en sejdriual. Mantel, huva, kattskinn och så naturligtvis sejdstaven. Och det enda riktigt viktiga är sejdstaven. En sejdstav är oerhört nära och personlig. Den byggs upp och skapas utifrån de upplevelser och möten man får när man sejdar. Min sejdstav är min nära släkting, jag och staven delar blod och den bär mina, med sejd förbundna, magiska föremål. Den kan bara jag använda. Staven själv symboliserar världsträdet Yggdrasil och när völvan sejdar är den Yggdrasil och det är längs med trädets stam völvan reser till de andra världarna.
Jag har också en sejdstav "till låns". Den gjordes av kursdeltagare för att prova att sejda. Inför sin debut som sejdstav försåg kursdeltagarna den med en fjäder, en symbol för flygförmåga samt eldrunan, ken, och bjarkarunan som står för kvinnlig fruktbarhet.
Senare var staven utställd på Hemslöjden. Inför utställningen fortsatte jag att bygga på staven ungefär på samma sätt som man skapar sin personliga stav, men istället för personliga kraftföremål erhållna under resor i de andra världarna har jag använt sånt som rent generellt förbinds med sejd. Den är partiellt rödfärgad vilket symboliserar blodet, vår livssubstans och det som alla däggdjurshonor offrar för livets fortbestånd. Jag har också ristat in en laguruna, vattnets och vana-ättens runa för att förbinda staven med Freja. Förutom sin ursprungliga fjäder har jag försett den med två falkfjädrar också förbundet med Freja som antog falkhamn när hon var i fågelskepnad. Dessutom har den en ugglefjäder, för skarpsyn och klarsyn, och för att ugglan är förbunden med gudinnor i många kulturer, bl a med vår egen östgötska Omma. Jag har också målat en orm som slingrar sig runt staven. Ormen är ett gudinneattribut och symboliserar vishet. Här är ormen blå, Frejas färg.
Att sejda är en stark upplevelse
Som völva sitter jag med min sejdstav uppe på en sejdhjälle. Freja är sejdens gudinna och därför har völvan en skinnhätta och ett kattskinn (katt och so är Frejas djur) nerdragen över huvudet. Gruppen som vill få kunskap står runt völvan och sjunger speciella kraftsånger - vardlokkur - medan völvan i extas rider på sin stav till de andra världarna och får kunskap eller skickar kraft.
Bild: Naud Vanarot
När cirkeln är skapad och kraften i de fyra riktningarna, de fyra elementen; jord, luft, eld och vatten är inkallade. När sejdgruppen håller energin och krafternas närvaro känns. När energin tätnar. När sejdgruppen om och om igen galdrar den vardlokkur jag som völva valt. När jag på sejdhjällen rider min stav in i extasen. När sejdstaven fylls av energi och megin. När gruppen, omgivningarna och vardlokkurn försvinner och där finns bara jag och min stav inne i väven, inne i de andra världarna. Att möta Freja och Odin och kanske Urd när hon spinner våra livstrådar och få ta del av hennes spånad. När jag som völva skickar energin mot vävens valda mål. Eller när jag, inne i väven, i völvans form, får visioner utifrån de frågor människor ställer.
Att kallas tillbaka till denna världen, återigen befinna mig på sejdhjällen, i människornas värld. Fortfarande lite förvirrad och full med bilder som genomströmmar mig. Så är sejden för mig.
När man arbetar shamanskt är det egentligen inte särskilt viktigt att använda “rätt” symbol eller föremål eftersom det som används blir till det det ska vara genom att laddas. I vår fysiska värld har "lånesejdstaven" inget blod på sig men när den används för att sejda är den röda färgen inte längre en symbol för blod utan omvandlas då till det blod sejdstaven och völvan behöver. Och egentligen, när man är tillräckligt erfaren, tror jag man faktiskt kan resa utan några andra hjälmedel än sin egen megin och en vardlokkur.
Vardlokkur
Mig veterligen finns ingen forntida vardlokkur nedtecknad utan de som används har “kommit” till människor när de i trans eller extas färdats i andra världar. En av mina favoriter är en vardlokkur där kvinnorna börjar och sjunger en strof med sin egen text och melodi och männen börjar sjungasin strof och melodi när kvinnorna sjungit halva sin.
Kvinnorna:
Där stigarna korsas på den jordfasta sten
jag sitter ensam ute när den urgamla kommer.
Männen:
Sejdspön, trolldomsrön
jag ser vida i varje värld.
Så ljuder sången i skymmningen när natten faller. Ur en gammal kunskap och kraft som vi bara kan ana men egentligen inte vet så mycket om, växer en ny möjlighet för den moderna människan.

Från: https://www.moderjord.org/mv5SejdNV.html

 

Nordisk shamanism
Den Nordiska shamanismens historia och bakgrund
Ordet shamanism härstammar från tungusiskans ord sa, vilket står för att känna, veta, liksorm ordet shaman. Shamanen tar hjälp av skyddsandar eller hjälpandar där de uppnår ett tillstånd av trance. Avsikten är att skapa kommunikation med den övernaturliga världen för att kunna bistå sina gruppmedlemmar.
Det finns otaliga definitioner av Shamanism och religionshistoriker talar ibland om shamanism som om det vore något konkret och glömmer på så sätt att begreppet bara existerar som en teoretisk konstruktion, ett tomt begrepp i forskarnas hjärnor.
Nordisk shamanism används idag i alla möjliga sammanhang och för att beteckna de mest skiftande företeelser.
Religionsvetarna
För religionsvetarna, med professor Hultkrantz i spetsen, definieras shamanism som ett cirkumpolärt fenomen, där shamanen helar med hjälp av trumresor. Socialantropologerna har en betydligt vidare definition och ser shamanism som världsomspännande och mer som en livshållning än som en religion. Det är ur ett socialantropologiskt perspektiv jag verkar som shaman.
För mig är det viktigt att förstå tänkande och livsförutsättningar hos olika ursprungsfolk för att sedan relatera dessa till världsbild och utövande av det heliga och helande. Föreställningarna och deras uttryck är arketypiska. Därför är de lätta för oss att ta till oss när vi väl släpper lite av vår västerländska föreställningsbild.
Är shamanism en religion? En metod att utforska sig själv? En metod att bota och hela?
Shamanism kan vara olika för olika människor. Ordet shaman kommer från det tunguiska ordet saman som betyder ”den som vet”. Men är det en religion? På det kan man svara både ja och nej. Det är inte en religion i den bemärkelse traditionell kristendom är en religion utan snarare ett andligt förhållningssätt till naturen och universum. Shamanism är uråldrig och går tillbaka ända till den paleolitiska tiden. Uttryckssätten har växlat men grunden, Moder Jord som levande gudomlig kraft, är gemensam för alla shamanska kulturer. Shamanismen är fortfarande levande utanför den västerländska kultursfären och idag börjar vi bli många även inom den västerländska kultursfären som åter vänder sig till Moder Jord och söker shamansk kunskap.
Shamanismen var från början kvinnoorienterad. Den Stora Modern stod i centrum och oftast var det kvinnor som var shamaner. Kvinnans kraft att föda och att blöda utan att vara skadad, var så stark att det naturliga var att det var kvinnorna som helade människor, djur och natur. Idag är det minst lika vanligt att män är shamaner, men inom vissa kulturer är det fortfarande så att en manlig shaman måste vara initierad av en kvinna och få del av hennes kraft för att kunna bli shaman.
Nordisk shamanism
Det svenska ordet för shaman är viskvinna, völva. Shamanen har, genom trans, kontakt med de andra världarna, med gudinnor, gudar och andar. Därigenom får shamanen kunskap om vad som behöver göras för att bota människor och för att återställa balansen om naturen är i obalans. I de flesta kulturer uppnår shamanen transtillstånd genom dans, men framförallt genom trumning. Här i Norden har istället sejden spelat en stor roll.
Shamanska Ritualer
För shamanen är ritualen grunden i det helande arbetet. Helandet i sig är viktigare än ritualens utformning. Därför sammanfogar shamanen de rituella komponenterna utifrån den aktuella situationen. Hon låter sig aldrig låsas av färdiga föreställningar och koncept utan måste vara i flödet med krafterna. Hon kan heller inte föra en annan människa dit hon själv inte varit. Därför är shamanism erfarenhetsbaserat och för shamanen är livets mysterium inte ett problem att lösa utan en realitet att uppleva.
Vad är en ritual?
Ordet ritual härleds från grekiskans arithmós, räkning. Över stora delar av världen har nummer tilldelats kosmiska kvalitéer och använts för att beskriva universums uppbyggnad och för att upprätthålla kosmos - ett ordnat universum. Nummer har också använts för att förstå, relatera till och ibland ändra det kosmiska inflytandet. Överför man det till ritual innebär det att man i ritualen dramatiserar den kosmiska strukturen för att förstå, relatera till och ibland förändra det kosmiska inflytandet.
Sett ur detta perspektiv kan man säga att de former av terapi som försöker sätta igång en symbolisk process i vissa avseenden är en ritual eftersom klienten, genom att lyfta fram sina upplevelser och känslor i ljuset, försöker skapa ordning i sitt eget universum. Samtidigt finns det naturligtvis skillnader mellan terapi och ritual.I en ”traditionell” ritual ingår flera komponenter;
- gemensamt trossystem
- användande av kropp och rörelse, dvs man handlar
- utför konkreta handlingar med symbolisk innebörd
- arbetar med reella och/eller symboliska krafter både inom och utom deltagarna.
Dessa krafter har förmågan att påverka deltagarnas liv
- världen är levande och allt skapat har sin roll att uppfylla i skapelsen.
Vad gör en ritual?
Generellt har ritualen en strukturerande och/eller transformerande funktion, dvs i ritualen återskapar och/eller omskapar man den kosmiska ordningen.
Strukturerande personliga ritualer använder de flesta människor dagligen - vid uppstigning, frukost, arbete, fritid och sänggående. Dessa ritualer är i allmänhet mekaniska och omedvetna, men de har delvis samma funktion som en religiös strukturerande ritual, dvs att upprätthålla den kosmiska ordningen.
En transformerande ritual omskapar. Det kan vara så enkelt som att skriva ner ett tankemönster man inte längre är betjänt av på en papperslapp, begrava den i jorden och arbeta med att tankemönstret upplöses i takt med att pappret förmultnar. Initiationsritualer är ett annat exempel på en transformerande ritual.
Varför arbeta med och använda rituellt tänkande?
Genom att skaffa sig kunskap om och använda rituellt tänkande tillför vi oss själva en ytterligare dimension. Ritualerna föddes en gång ur ett genuint mänskligt behov att hitta redskap att hantera livet och vi människor har i grunden inte förändrats utan vi är fortfarande lika de människor som under 100 000 år eller mer använt ritualer. Inte konstilgt att nordisk shamanism växer sig allt starkare.

Från: https://shaman.se/hem/nordisk-shamanism.shtml
 

Shamanen
© Margareta Nobell

Shaman; ett exotiskt ord som kommer från tungusiskan, evenkernas språk i Sibirien. Bokstavligen betyder ordet shaman "den som vet". Och alla de som vet har lärt sig att den äkta shamanska kunskapen bara kan erhållas av den som har sett djupt, djupt in i den andra verkligheten. Traditionellt är shamanen den som har fötts två gånger, den som övervunnit döden. Shamaner finns - och har funnits - runt om hela vår planet, i en mängd kulturer under olika namn; noadi, anaqoq, mudang, curandera/o... En form av shamanism som praktiserades av våra nordiska förmödrar och förfäder var sejd. Det finns flera olika former av sejd, så det är lite missvisande att säga "en form" när sejd har använts till allt ifrån bot till krigskonst. Sejd är stor magi och när det gäller alla sådana kunskaper så beror utövandet på utövaren. Varje shaman är en medicinkvinna eller medicinman, men varje medicinkvinna/man, klok gubbe eller gumma är inte en shaman.
  
 Shamanen går i följe med andarna, för hon har kallats av dem. De är hennes verkliga lärare, även om hon av en människa som börjat vandra Vägen före henne kan få lära sig berättelser, tekniker och förhållningssätt som hjälper henne att finna nya dimensioner i sökandet, nya frågor att söka svaren på. Den som vet förstår att hon aldrig kommer att bli fullärd. Att Mysteriet är större än vad någon människa kan fatta. Därför är hon ödmjuk, det är ju inte hon som gör jobbet. Hon är bara kanalen, verktyget som utvalts att samarbeta med andarna. Inga andar, ingen shaman.
Shamanen arbetar med extastekniker som gör att hon kan fara mellan världarna. Ofta porträtteras världarna i shamanens kosmiska karta som ett träd; Världsträdet, där stammen är den axel som går genom alla världar; axis mundi, själva världsaxeln.
  
  
  
  
Grovt indelat kan man tala om tre världar; Mellanvärlden, den värld vi bebor tillsammans med med en myriad annat liv; Undervärlden, världen under oss, vid Trädets rötter; övervärlden, världen ovanför oss, som Trädets krona sträcker sig igenom. Dessa världar kan sedan delas upp i flera världar eller dimensioner. Det beror lite på vilken tradition shamanen arbetar efter. 
 
  
 Shamanen reser med sin frisjäl till trummans sång och med andarnas hjälp hämtar hon råd, kraft och bot till sitt folk, till dem som behöver. Trumman är en central kraft för många shamaner. Den kallas också för shamanens häst eller shamanens båt.  
 Skallra, av KorpmorSkallran, danserna, fasta, de heliga växterna, sånger och renande ceremonier är andra viktiga verktyg eller medel. Vilka som är viktigast för varje shaman eller lärling varierar beroende på personlighet och vilken kultur hon själv kommer ifrån. Alla verktyg som är henne behjälpliga i det spirituella arbetet är heliga för henne. De har ande, liksom allt annat runt ikring henne.   
  
Shamanen lever i en animerad verklighet där djuren kan tala – och träden, vinden, vattnet, elden, stenarna, floden, berget, sjön, havet, skogen, himlen, stjärnorna... Och bland dessa väsen bor också de som för många är osynliga; andar, gudinnor, gudar, naturväsen.
Shamanen är släkt med alla Jordens väsen. Hon är en av dem – inte över- eller underlägsen dem. Allt har sin funktion, det vet hon. Vare sig mer eller mindre. Allt som lever har ande och allt som har liv vill fortsätta leva – för sin egen skull - tills det dör en värdig död. Så när vi tar liv ska vi göra det i största respekt, och blidka de själar som därmed förlorar sin kropp och måste vandra vidare. Den som vandrar shamanens väg försöker handla till förmån för balansen i Universum. Det kräver medvetenhet och eftertanke.  
  
 Varg, av Kraka Gustafson   
  
Allt som har liv har en vilja att kommunicera, att få och ge, kärlek och respekt. Därför sörjer alla vi som har ett animistiskt synsätt när vi ser hur världens människor våldför sig på naturen och alla våra släktingar. Vi måste döda för att äta och klä oss, ta liv av djur eller växter, det är en gammal sanning. Det vet shamanen. Hon vet också att det som tas i respekt och tacksamhet accepteras, ty allt liv lever under samma villkor. Obalans är det som skadar och med de äldsta jobbar hon för att upprätthålla balansen, för att återställa vördnaden. I vår tid är det svårt, för så många är förblindade av begär och all obalans vi har ställt till med slår tillbaks på oss själva till slut. Shamanen i vår genomkommersiella tid vet också att det är svårt att genomskåda de falska rösterna och börja lyssna till den sanna sagan. Shaman is the wounded healer, den sårade helbrägdagörerskan eller botaren och hon vet, för hon har själv lidit, men hon har funnit sin egen bot med hjälp av andarna. Med den fann hon också kraften att kunna bota andra, kraften att kunna se mellan världarna. När hon väl vågade säga JA! och träda in i det okända, ge sig hän och slå följe med andarna.
Shamanism

Från: http://www.korpmor.se/shamanism.htm

 


Schamanism, shamanism, sjamanism eller chamanism, är en på animismen grundad tro på makt och att begagna andarna. Denna makt tillkommer schamanen även kallad trollprästen eller doktorn.[1] Schamanismen tror att naturen är besjälad. Utövaren av dessa tekniker kallas för schaman (oftast översatt till drömmare eller drömfarare) vilken har prästliknande funktioner. Schamanism har påträffats överallt i världen men främst i Eurasien, Nord-, Sydamerika, samt Afrika.
Ordet kommer från evenki, talat av evenker i Sibirien, och betyder "den som vet".

Världsbild och symbolspråk[redigera | redigera wikitext]
Schamanismen anser att världen är fylld av osynliga andar, förfäder och krafter vilka kan påverka de levande. Ofta ses den ordinära verkligheten som en illusion - medan andevärlden/drömvärlden är platsen varifrån allting styrs. Man kan likna det vid en dockteater där dockorna (varelser i den vanliga verkligheten) styrs av bakomliggande krafter (andarna/förfäderna i drömvärlden).[2]
En återkommande symbol inom schamaniska kretsar är den globalt förekommande axis mundi-principen, i vilken man föreställer sig ett världsträd som sammanlänkar alla världar och omsluter universum (Yggdrasil i nordisk tradition), trädet vaktas oftast av en drake eller en orm.
Trumman och trummandet har en central roll i schamanismen för att bland annat användas för att försättas i trans.
Animism[redigera | redigera wikitext]
Huvudartikel: Animism
Schamanismen kan i praktiken betraktas som animism. Animism är en religiös uppfattning där man tror att naturen är besjälad, till exempel tror man att det finns en naturande i varje sten och växt. Naturen är levande, den består av gudar och andar, och alla delar av kosmos upplevs som förbundna med varandra. Universum består av ett verkligt nätverk av energier, former och vibrationer. Schamanen anses behövas som förmedlare mellan de olika existensplanen. Schamanen har förmågan att i ett extatisk trans färdas bland de olika planen för att hämta speciell kunskap, men schamanen kan också nå denna information genom att i den extatiska transen kalla efter andarna för att få kunskap. Den senare metoden är vanligare i Sydamerika.
Schamanismens historia och utbredning[redigera | redigera wikitext]
Troligtvis har schamanismen uppkommit hos tidigare jägar- och samlarfolk för 20 000-30 000 år sedan. ”Specifika kulturella drag” har senare utvecklats inom schamanismen hos till exempel nordamerikanska indianer och samer.
Schamanismen finns utbredd över hela världen. I Nordamerika, Sydamerika, Arktis, Sibirien och Asien finns den så kallade traditionella schamanismen, i det så kallade schamanistiska bältet. I Afrika och kring Indien finns det besättelse-schamanism. Skillnaden mellan de olika typer av schamanism är att man i besättelse-schamanism försätter sig i besättelse-trans istället för kontrollerad trans, som i den ”traditionella” schamanismen. Att schamanismen skiljer sig åt från olika världsdelar beror på att den uppstått på olika ställen i världen, och att utövarna saknat kontakt med varandra i de olika världsdelarna.
Det finns idag förutom indiankulturer och naturfolk många schamanska nätverk i det västerländska samhället. Till exempel finns det svenska internetforumet Trolltrumman[3] och Centrum för schamanskt utforskande.
Schamanen[redigera | redigera wikitext]
En schaman eller shaman' är en central person inom schamanismen och används ofta synonymt med medicinman och medicinkvinna. En schaman utför religiösa funktioner som ytligt kan liknas vid både en prästs och en magikers. Schamaner tros även besitta övernaturliga krafter, till exempel att kunna tala med andar. Schamaner berättar att de vandrar in i "andra världar" (ofta, med hjälp av ett kraftdjur, som fungerar som guide eller hjälpare, som de kommer i kontakt med i den andra världen) och hämtar information och kunskap som kan vara till hjälp för människor i vår värld. Schamanen skulle verka för att förbättra jaktlyckan, för att hitta villebråd. En mer inofficiell anledning var att hitta bördiga marker då schamaner tidigare var samlare och det var just kvinnorna som samlade medan männen jagade. Schamanismen var och är också ett redskap för att vägleda de dödas andar till dödsriket. Om de dödas andar inte kommer till dödsriket blir de kvar på jorden utan att veta att de är döda, så kallade spöken. Till en schamans yrke hör framförallt helande.
Det är inte så vanligt men det förekommer att schamanen använder sig av olika (ofta hallucinogena) droger (enteogener). Det vanligaste är dock rytmisk musik (med trummor), dans och sång för att underlätta övergången till det transtillstånd under vilket resan till ande/drömvärlden företas. Väl framme i andevärlden (som ofta betraktas som tidlös) anser sig schamanen se händelsers/sjukdomars/företeelsers riktiga orsak/grund och kan därigenom påverka den vanliga verklighetens händelseförlopp genom att interagera med de andar/krafter/förfäder som han/hon träffar på i drömvärlden - schamanen agerar med andra ord medlare mellan de olika världarna. Ofta anses även ormar fungera som andarnas färdmedel mellan den fysiska och den andliga verkligheten.
I de flesta kulturer som anses vara schamanistiska, är schamanerna män. Samernas nåjd kunde ibland vara kvinna, men var vanligen manlig. Ofta hade nåjden kvinnliga assistenter (enligt Knud Leem) som hjälpte nåjden att fokusera på sitt uppdrag och att föra hans själ tillbaka från besöket i dödsriket.
För att bli schaman kan man få sin kallelse på olika sätt. Det kan handla om ett arv från förfäderna eller släktband som gör att personen kan komma i en situation där han kan bli invigd av en etablerad schaman, det kan också vara andarna som väljer ut personen. Man kan också uppleva sig kallad till schaman genom en andlig upplevelse eller en vision. De senare kallas för de ”stora schamanerna”, de som genom spontana drömmar eller visioner blivit kallade att erhålla övernaturlig kraft. De som ärvt sin roll anses vara ”mindre schamaner" och har en lägre status, speciellt bland folken i arktiska Nordamerika och Sibirien.

Exempel på schamaner
Medicinmän hos indianerna
Nåjd hos samerna
Medicinmän i Afrika
Kahuna i Hawaii
Druider och prästinnor hos Kelter
Häxdoktorer i Karibien
Shamaner i Sibirien
Shamaner hos Jivaro-folket
Shamanism i Tengriism
Sejd i Norden

Från: https://sv.wikipedia.org/wiki/Schamanism
 

Schamanism - en sammanfattning
2008-07-08 16:27 #0 av: [trumman]
-av Herbert Edlund
 En schaman är en man eller kvinna som i ett förändrat medvetandetillstånd företar själsresor i vad som kallas den undre världen och den övre världen och ibland också i den mellanliggande världen, med vilken menas vår fysiska jord. I princip innebär detta att schamanen går i trans, varvid medvetandet och dess själsförmögenheter lämnar den fysiska kroppen. Schamanen har lärt sig hur man företar resor av det här slaget och hur man skall bete sig för att i görligaste mån undvika de faror som är förknippade med dem.

Själsresorna speglar den schamanistiska uppfattningen om kosmos. Enligt denna är den undre världen delad i ett antal nivåer nedanför jordytan, medan den övre världen är delad i ett antal nivåer ovanför densamma. De båda världarna är förbundna med och samverkar med varandra och vår fysiska värld. Alla tre förenas av en central axel - världsaxeln - som löper i en "öppning" genom dem, och i denna öppning kan schamanen färdas mellan de olika världarna och nivåerna. Var och en av nivåerna har sin natur och sina invånare av allehanda slag. Hela kosmos är i alla sina delar levande och medvetet. T o m stenarna på marken har liv och medvetande. För schamanens omgivning är denna kosmologi en myt och ett ämne för trosföreställningar, medan den för honom själv är en beskrivning av hans självupplevda verklighet. För schamanen är den undre och den övre världen lika påtagliga och verkliga som den mellanliggande. De är inte produkter av hans fantasi utan existerar oberoende av honom, och han upplever dem med alla sina sinnen.

Syftet med resorna är att samla kunskap och information, att knyta kontakter med icke-fysiska varelser av olika slag som kan ge anvisningar till lösandet av problem, att hjälpa döda människors andar på ett eller annat sätt, att diagnostisera och behandla sjukdomar, att skåda in i framtiden, att få krafter genom maktdjur osv. Här skall det anmärkas att när man i schamanistiska sammanhang talar om andar, maktdjur och andra icke-fysiska varelser, så menar man inte alltid verkliga individer med vilka schamanen eventuellt kan kommunicera. Orden kan också vara ett uttryck för det sätt på vilket schamanen tolkar sina upplevelser. Men hur som helst, under resans alla aktiviteter behåller schamanen normalt sitt självmedvetande och kontrollen över sin vilja och sina förmögenheter. Han kommer vid återkomsten till den fysiska verkligheten ihåg vad han gjort och varit med om och kan berätta detta för dem det angår.

Den kunnige och erfarne schamanen har alltså kontroll över sitt transtillstånd och kan inträda i respektive lämna detta med en viljeakt. Inducerandet av transen sker ibland med hjälp av rytmisk sång eller dans, men vanligen med hjälp av det rytmiska dunkandet på en trumma. Utöver transeffekten sägs dunkandet ha till uppgift att kalla samman vissa andar inför själsresan. I en del kulturer används gonggonger eller metallringar i stället för trummor. Det förekommer också att schamanen i stället för de här rytmeffekterna, eller tillsammans med dem, använder sig av psykedeliska droger. Detta är dock någonting mycket vanskligt, ty drogerna har biverkningar och dessutom den nackdelen att deras effekter är svåra att kontrollera.

Inför en resa till den undre världen visualiserar schamanen vanligen en öppning nedåt. Denna kan ha formen av t ex en grotta eller ett vattenhål. Han föreställer sig dyka ned genom öppningen och färdas sedan - ofta genom ett slags tunnel - tills han når en plats där ett märkligt landskap utbreder sig inför hans ögon. Från denna plats företar han sedan vandringar under en kortare eller längre tid - ibland i flera timmar - innan han färdas tillbaka samma väg som han kommit. Vistelsen i den undre världen bjuder på prövningar och utmaningar, men det är där som han bl a skaffar sig sina maktdjur.

Resorna i den mellanliggande världen motsvarar av allt att döma det som inom parapsykologin kallas fjärrsyn eller resande klärvoajans, och sådana resor företas för att skaffa information som har att göra med vädret, annalkande faror m m.

Vad resorna till den övre världen beträffar, så har de gemensamma drag med resorna till den undre, men givetvis med den skillnaden att schamanen visualiserar sig uppåt. Och i den övre världen påträffas andra slags varelser än i den undre. Det är i den övre som schamanen söker de lärare och ledare han behöver.

Sina resor gör schamanen i princip för att hjälpa andra människor. Schamanismen är inte ett system som i första hand syftar till utveckling av schamanen för hans egen skull. Det skall utveckla honom till en människornas tjänare. Det mesta av det han gör, skall han göra för andra. När han blir ombedd att hjälpa någon genom utövandet av sina förmögenheter kan han svårligen neka, även när det gäller hopplösa sjukdomsfall. Men givetvis kan han inte utöva dessa förmögenheter på heltid så att säga, åtta timmar om dagen dag efter dag. Han har ett vanligt yrke för att försörja sig och den schamanistiska verksamheten utövas på deltid. Det kan inte vara annorlunda, ty dels arbetar han kanske under ett konstant trummande för att hålla sig kvar i det shamanska medvetandetillståndet, dels är arbetet i det tillståndet mycket intensivt. Arbetet utförs vanligen nattetid eftersom det då är lättare att utestänga de fysiska sinnesintrycken, och under en och samma natt arbetar shamanen inte mer än några timmar.

Utöver sin förmåga att göra själsresor är schamanen vanligen i besittning av olika gränsöverskridande förmögenheter. Därför kan han t ex med hjälp av klärvoajans leta reda på försvunna människor och borttappade föremål. Han brukar också tala med växter, djur, stenar och övriga ting i den fysiska naturen. Detta gör han för att han anser att vi människor och våra liv är förbundna med, och beroende av, allt som finns i denna. Hela naturen är levande och man skall samtala med den för att utröna hur relationerna till den bör utformas.

Schaman kan man bli på olika vägar. En del ärver helt enkelt sitt schamanskap. Det går i arv inom familjen, vilket inte är så konstigt som det låter om man betänker att gränsöverskridande förmögenheter faktiskt ofta har visat sig gå i arv från förälder till barn. Andra köper schamanskapet av en äldre schaman, medan några känner sig kallade och söker upp en schaman för att gå i lära.

Ingen kan dock bli schaman utan att ha psykiska anlag för det och aspiranten måste givetvis vara villig att underkasta sig den strikta disciplin, den hårda träning, de faror och de svårigheter som den nödvändiga utbildningen medför. Och denna utbildning i schamanismens teori och praktik är omfattande. Ty förutom att kunna hantera transtillståndet måste schamanen ha insikt i myterna, känna de olika världarnas geografi, veta namnen på andarna och känna till deras vanor och krafter, veta hur han skall diagnostisera och behandla sjukdomar, kunna ritualerna, behärska de schamanistiska teknikerna osv. Är aspiranten född med utpräglade anlag för schamanistisk verksamhet kan utbildningstiden bli mycket kort. Annars kan den sträcka sig över flera år.

Utbildningen sker i vanliga drömmar och under trans, samt genom instruktioner av en äldre schaman. Ofta hjälper aspirantens avlidna släktingar till med utbildningen genom ett slags besättelse av honom, och han kan också få hjälp av döda schamaners andar. Dessa kan bl a sätta honom i förbindelse med andra andar som kan vara honom till nytta. Kontakten med andar av olika slag i dröm-, trans- eller dagvakentillståndet är ett signifikant inslag när den blivande schamanen gör sina lärospån. Dessa kontakter kan dock vara mycket skrämmande och obehagliga, bl a därför att en del av andarna är vad som kallas "onda". Vissa andar har dessutom inte mänskliga former och miljön i den undre världen kan ibland vara förfärande. Men den blivande schamanen måste övervinna sin rädsla, ty dels skall han göra sig hemmastadd i den undre såväl som i den övre världen, dels skall han lära sig behärska vissa andar, bl a sina maktdjur.

En deltagare i en västerländsk schamankurs berättar på ungefär följande sätt hur det kan gå till när man skaffar sig ett maktdjur:

"Jag började resan genom att gå in i en grotta på Hawaii och färdades sedan ned genom en tunnel tills jag nådde den undre världen som först framträdde som en liten grön glob. När jag kom dit fann jag mig vara i en frodig grön djungel, full av djur. Jag drogs genast till ett lejon. Jag bad lejonet vara med mig under kursen och låta mig få del i dess krafter, styrka och vighet. Därefter frågade jag vad jag behövde veta eller göra. Lejonet sprang då omedelbart mot mig och in i mig och förenade sig med mig så att min schamanska kropp blev människa-lejon och jag kände lejonstyrkan. Vid slutet av resan återvände jag via tunneln och grottan till kurslokalen. Ändå hade jag en definitiv känsla av att lejonet fortfarande var med mig."

När schamanen väl blivit utbildad och varm i kläderna så att säga, har han etablerat relationer med icke-fysiska varelser som han kan samverka med i sin schamanistiska gärning. Dessa kallas ledare, hjälpare, beskyddare etc, alltefter sina funktioner. De utgörs av djurandar och andar efter avlidna människor, men också av övermänskliga varelser. Ett mindre antal av dem kan schamanen behärska och kontrollera. Till de övriga får han be och vädja. Hur man kommunicerar med dem har han lärt sig, och han kan också identifiera sig med dem.

Schamanen är alltså en aktiv resenär i den icke-fysiska verkligheten som söker upp de andar eller vad det nu kan vara som han vill dra nytta av. Schamanen får därför inte förväxlas med mediet, även om schamanen ofta också är medial. Såväl det traditionella mediet som kanaliseringsmediet är passiva mottagare av information från icke-fysiska varelser, och de kan vara instrument genom vilka sådana varelser kan verka i den fysiska världen. Schamanen och mediet kan ha kontakt med samma slags icke-fysiska varelser, men schamanen är därvid aktiv och har kontroll över skeendet medan mediet är passivt. Om mediet går i djup trans, vet det inte ens vad som försiggår under denna. Det låter sig "besättas", något som schamanen inte gör under sina resor. När schamanen agerar som medium anses det att andar talar genom honom. Hans medvetandetillstånd kan därvid variera från full vakenhet och medvetenhet om vad som pågår till lättare eller djupare trans, med motsvarande grad av omedvetenhet om, och minne av, skeendet som följd. Vid trans kan hans röst, uttryckssätt och uppträdande förändras på ett dramatiskt sätt.

Man skall alltså inte förväxla schamanen med mediet, och man skall inte heller förväxla honom med medicinmannen. Alla schamaner utövar visserligen läkekonst, men de är inte medicinmän i detta ords egentliga bemärkelse. Fast en medicinman kan även vara schaman. Det är också fel att betrakta schamanen som präst. Visserligen kan schamanen utföra en del ritualer i sin gärning, men dessa har inte samma syfte och innebörd som prästens. Medan prästen med sina böner, offer och andra kulthandlingar åberopar och uttrycker sin vördnad för andarna eller vad det nu kan vara, så beger sig schamanen in i deras världar och kommunicerar med dem för att dra nytta av dem. Men det förekommer att schamaner även utövar prästerliga funktioner och vice versa. I första hand skall schamanen betraktas som en mystiker och magiker, vars främsta uppgift är att söka hjälpa sjuka människor återfå hälsan.

Schamanen är alltså framför allt ett slags helare. I kulturer utan kirurgi och medicin av vårt västerländska slag är det kanske bara han som kan hjälpa den sjuke. Och det gör han inte bara med psykiska medel. Han förbinder också sår, ger massage och ordinerar läkemedel av olika slag. Och till hans verksamma åtgärder kommer helt säkert placeboeffekter. Att placeboeffekter kan vara kraftfulla, t o m livräddande, vet vi av erfarenheter från vårt eget sjukvårdsväsen. Där har man konstaterat att en stor del av de patienter som ges helt overksamma placebopreparat blir friska eller förbättrade. När därför både schamanen och hans patient tror på en behandling kan säkerligen i många fall, även om behandlingen i sig är overksam, en helande placeboeffekt erhållas.

Schamanen kan ibland dramatisera sina behandlingar med lite skådespelarkonst. Han kan t ex ge sken av att utkämpa svåra strider med onda andar, och när han uppger sig suga ut sjukdomar ur kroppen kan han spotta ut otäcka maskar och annat som han dolt i munnen.

Eftersom schamaner går i trans, har visioner, påstår sig kommunicera med andar och många gånger beter sig på ett bisarrt sätt, anses de i Västerlandet ofta vara psykiskt ur balans. Vanliga diagnoser är schizofreni, hysteri och epilepsi. Men med den forskning som företagits om företeelser som är nära relaterade till schamanismen - t ex hypnosterapi, klardrömmar, meditation, psykedeliska droger och placeboeffekter - har förståelsen för schamanismen ökat. Dessutom har ett antal västerländska forskare själva genomgått schamanutbildning och berättat hur deras uppfattning om schamanismen förändrats. Detta har lett till omvärderingar av schamanerna och deras förehavanden.

Det kan i sammanhanget noteras att man inom bl a den jungianska psykologin och gestaltpsykologin använder sig av en behandlingsmetod som framkallar upplevelser, vilka påminner om de resor schamanen gör för att finna sina lärare och ledare. Psykoterapeuten låter patienten föreställa sig att han befinner sig i en behaglig och säker omgivning, där han möter en person med stor visdom. Patienten uppmanas att samtala med denne och därvid söka information som kan vara honom till hjälp i hans problemsituation. Goda resultat lär ha uppnåtts med denna metod. Metoden har t o m använts för att hos patienten framkalla visioner av maktdjur, med vilka han fått ta kontakt.

Det skall också noteras att de som haft utanförkroppenupplevelser och näradödenupplevelser har företagit resor som liknar schamanernas. Därvid har de liksom schamanerna mött och kommunicerat med andar.

Schamanreseliknande upplevelser kan framkallas under hypnos och anses då försiggå i den hypnotiserades inre subjektiva rum och vara hallucinatoriska till sin natur. Det kan därför ligga nära till hands att betrakta schamanernas resor på samma sätt. Så är också ofta fallet i vetenskapliga kretsar, kanske beroende på att de äkta schamanerna under sina resor ännu inte annat än i några få fall blivit observerade med vetenskapliga metoder.

Schamanismen var i forna tider utbredd över hela världen och var ett viktigt inslag i samhällslivet. Men när de olika religionernas kyrkor i såväl öst som väst organiserades och växte sig starka, kom schamanen att betraktas som ett hot. Ty varje schaman är en profet för sig som hämtar sin kunskap och sina krafter direkt från källan, utan någon förmedling av religionsstiftare eller kyrkliga organ. Han utgjorde därför ett hot mot de kyrkliga auktoriteterna och deras krav på kyrkans och de kyrkliga lärornas monopolställning. Därför måste han förföljas och tillintetgöras. I Västerlandet mördades, bl a av inkvisitionen, många schamaner under beteckningarna häxor och trollkarlar. Ändå överlevde schamanismen in i vår tid, t ex bland lapparna. Och nu börjar schamanismen breda ut sig igen i Västerlandet. Bl a försöker man göra själsresor med hjälp av visualiseringstekniker, och erfarenheterna av västerländsk schamanutbildning visar att de flesta av oss kan uppnå de schamanska medvetandetillstånden i någon mån. Men vad man nu än får ut av detta, är det dock uppenbart att en verklig schamansk resa går långt utöver det som kan beskrivas som visualisering.
 
------
Artikeln är publicerad med författarens tillstånd.
http://hem.fyristorg.com/teosofi/Teosofilaror/index.htm
Från: https://druidoshaman.ifokus.se/articles/4d715c05b9cb46222d06aab2-schamanism-en-sammanfattning